Fjärilen i glaskupan
20081026
Mamma och jag gick på bio på Palladium idag. De visade en film som jag tyckte verkade intressant; "Fjärilen i glaskupan". Det är en fransk film från 2007 och den handlar om en man vid namn Jean-Dominique Bauby. Han lever ett framgångsrikt liv som chefredaktör för tidningen Elle, har 3 barn och en älskarinna. Vid 42 års ålder drabbas han av en hjärnblödning och blir helt förlamad. Hans hjärna fungerar som den ska, men han kan inte röra sig alls och han kan inte prata, men hans ena öga fungerar som det ska och till slut börjar han kommunicera med ögat via blinkningar. Med hjälp av en assistent skriver han sina memoarer. Man får följa med honom i hans kämpande och i hans tankar. Detta är en sann historia.
Filmen ger en tankar om ens eget liv. Lev livet fullt ut nu, medan du kan. Behåll det mänskliga inom dig.
Vissa scener berörde mig mycket. Som t.ex. när Jean-Do (som han kallades) låg i sängen på sjukhuset och såg en fotbollsmatch. Genom hans tankar förstod man att han var riktigt intresserad. En läkare gav honom samtidigt mat i form av dropp, stängde sedan av tv:n och gick ut. Man fick en sådan medkänsla med Jean-Do! Han kunde inte ens tillkalla hjälp för att få igång tv:n. Läkaren frågade inte ens om han ville ha den på. En sådan enkel sak för en annan, men inte för alla.
En annan scen utspelades när det var mörkt och natt. Jean-Do låg vaken i sängen och tv:n stod på men det var inget program utan endast ett ihärdigt pip från tv:n. Han tvingades ligga och lyssna på detta och man såg hur paniken växte i ögonen på honom. Medkänsla.....
Sevärd!
Mamma och jag gick på bio på Palladium idag. De visade en film som jag tyckte verkade intressant; "Fjärilen i glaskupan". Det är en fransk film från 2007 och den handlar om en man vid namn Jean-Dominique Bauby. Han lever ett framgångsrikt liv som chefredaktör för tidningen Elle, har 3 barn och en älskarinna. Vid 42 års ålder drabbas han av en hjärnblödning och blir helt förlamad. Hans hjärna fungerar som den ska, men han kan inte röra sig alls och han kan inte prata, men hans ena öga fungerar som det ska och till slut börjar han kommunicera med ögat via blinkningar. Med hjälp av en assistent skriver han sina memoarer. Man får följa med honom i hans kämpande och i hans tankar. Detta är en sann historia.
Filmen ger en tankar om ens eget liv. Lev livet fullt ut nu, medan du kan. Behåll det mänskliga inom dig.
Vissa scener berörde mig mycket. Som t.ex. när Jean-Do (som han kallades) låg i sängen på sjukhuset och såg en fotbollsmatch. Genom hans tankar förstod man att han var riktigt intresserad. En läkare gav honom samtidigt mat i form av dropp, stängde sedan av tv:n och gick ut. Man fick en sådan medkänsla med Jean-Do! Han kunde inte ens tillkalla hjälp för att få igång tv:n. Läkaren frågade inte ens om han ville ha den på. En sådan enkel sak för en annan, men inte för alla.
En annan scen utspelades när det var mörkt och natt. Jean-Do låg vaken i sängen och tv:n stod på men det var inget program utan endast ett ihärdigt pip från tv:n. Han tvingades ligga och lyssna på detta och man såg hur paniken växte i ögonen på honom. Medkänsla.....
Sevärd!
Kommentarer
Trackback
